Långt inlägg och ett helt nytt liv.
Underbar höstdag
I bland hjälper det att bara häva ur sig skiten och alla fförbannade tankar.
Sedan stillar sig oron och känslan i magen för en stund, man lyckas sova gott.
Man lyckas njuta av morgondagen.
Morgondagen som är idag, en underbart vacker, kall höstdag, med en knallblå himmel och strålande sol.
Tack och lov finns den lilla glädjen i små stunder fortfarande kvar att ta vara på och njuta av.
Stunder som ger ro i sinnet och frid i själen!
Sedan stillar sig oron och känslan i magen för en stund, man lyckas sova gott.
Man lyckas njuta av morgondagen.
Morgondagen som är idag, en underbart vacker, kall höstdag, med en knallblå himmel och strålande sol.
Tack och lov finns den lilla glädjen i små stunder fortfarande kvar att ta vara på och njuta av.
Stunder som ger ro i sinnet och frid i själen!
Tillbaka i gamla rutiner
Trodde inte att det skulle bli så här. Fan fan fan.
Vad fan är det för fel på mig? Varför kan jag inte bli nöjd, eller vara lycklig?
Varför ska jag hata mig själv, allt jag gör, och hur jag ser ut?
Varför kan jag inte gå ner ett unka kilo utan bara gå upp, jag vill inte se mig själv i spegel, jag ser bara avsky.
Jag önskar jag såg ut som henne, som spökar i mina tankar.
Varför ska jag behöva älta, varför ska jag tänka på hur hon eller hon varit?
Varför kan jag inte inse att vi alla har fel och brister? Varför ska jag försöka ändra de människor som står mig närmst?
Jag tror det är så att jag längtar och saknar saker som fanns före vardagstristessen tid, saker man såg bland de rosa molnen, innan verkligenheten trängde sig på in i mitt liv igen?
Varför kan jag inte leva i vardagen som alla andra utan att få ångest och känna mig om världens tristaste människa.
Varför kab jag inte tillåta mig att känna och ha käsnlor, att reagera över saker som gör mig ledsen?
Varför sårar jag människor med hårda ord när jag älskar dem och verkligen behöver dem hos mig? Jag sårar för att jag själv inte anser mig värd någon, fet, ful, äcklig, arg... Jag har hört orden av dig så jag börjat tro på dem. Orden som nu är hjärnspöken som förstör mina dagar.
Och hur kan DU verkligen göra så mot mig, som om ensaheten och tomheten inte var nog så jobbig för ett år sedan, hur fan ska jag göra, jag kan inte fly. Känns som om vart jag än är på väg finns du i min väg, jag beundrar din kunskap, din syn på livet, men du förstörde mitt och hjärtats.
Vart fan ska jag ta vägen för att slippa bli påmind och var ska jag vända mig när hjärnspökena hotar att spränga mig sönder och samman i ångest. Ångest om hur jag borde vara, hur jag borde se ut och hur framtiden skall bli???
Kan jag inte komma tillfreds med mig själv kan jag inte komma tillfreds med oss heller älskling. Kan inte älska förrän jag lärt mig älska mig själv. Precis så som jag är.
Vad fan är det för fel på mig? Varför kan jag inte bli nöjd, eller vara lycklig?
Varför ska jag hata mig själv, allt jag gör, och hur jag ser ut?
Varför kan jag inte gå ner ett unka kilo utan bara gå upp, jag vill inte se mig själv i spegel, jag ser bara avsky.
Jag önskar jag såg ut som henne, som spökar i mina tankar.
Varför ska jag behöva älta, varför ska jag tänka på hur hon eller hon varit?
Varför kan jag inte inse att vi alla har fel och brister? Varför ska jag försöka ändra de människor som står mig närmst?
Jag tror det är så att jag längtar och saknar saker som fanns före vardagstristessen tid, saker man såg bland de rosa molnen, innan verkligenheten trängde sig på in i mitt liv igen?
Varför kan jag inte leva i vardagen som alla andra utan att få ångest och känna mig om världens tristaste människa.
Varför kab jag inte tillåta mig att känna och ha käsnlor, att reagera över saker som gör mig ledsen?
Varför sårar jag människor med hårda ord när jag älskar dem och verkligen behöver dem hos mig? Jag sårar för att jag själv inte anser mig värd någon, fet, ful, äcklig, arg... Jag har hört orden av dig så jag börjat tro på dem. Orden som nu är hjärnspöken som förstör mina dagar.
Och hur kan DU verkligen göra så mot mig, som om ensaheten och tomheten inte var nog så jobbig för ett år sedan, hur fan ska jag göra, jag kan inte fly. Känns som om vart jag än är på väg finns du i min väg, jag beundrar din kunskap, din syn på livet, men du förstörde mitt och hjärtats.
Vart fan ska jag ta vägen för att slippa bli påmind och var ska jag vända mig när hjärnspökena hotar att spränga mig sönder och samman i ångest. Ångest om hur jag borde vara, hur jag borde se ut och hur framtiden skall bli???
Kan jag inte komma tillfreds med mig själv kan jag inte komma tillfreds med oss heller älskling. Kan inte älska förrän jag lärt mig älska mig själv. Precis så som jag är.
Lycklig
Nytt oskrivet vitt blad,
kan inte börja bättre,
jag är lycklig,
mer lycklig än jag varit på flera år, eller någon gång i livet.
Jag är kär,
jag tar examen om 6 dagar,
jag har jobb,
jag har lägenhet,
och jag är GLAD.
Lycklig och glad,
bara hoppas jag är tillfreds nu
och att det fungerar.
och att min självkänsla växer,
i takt med min självständighet
och lycka!
kan inte börja bättre,
jag är lycklig,
mer lycklig än jag varit på flera år, eller någon gång i livet.
Jag är kär,
jag tar examen om 6 dagar,
jag har jobb,
jag har lägenhet,
och jag är GLAD.
Lycklig och glad,
bara hoppas jag är tillfreds nu
och att det fungerar.
och att min självkänsla växer,
i takt med min självständighet
och lycka!
Livet är rörig
Livet är rörigt. Upp och ner. Jag har 5 veckor kvar. Sen har jag inget jobb, inge bostad, inge pojkvän :)
Men livet är underbart. Jag trivs, det är ensamt att inte ha någon att göra pargrejer med men jag har inet heller nån o bry mig om, nån o tassa på tå runt och jag kan göra precis vad jag vill och på vilka tider jag vill.
Dessutom har du satt griller i huvudet på mej. Jag blir så glad, jag skrattar och ler precis hela tiden.
Jag tänker på dig nästan jämt. Jag har vänt på dygnet för din skull ;)
Jag längtar tills vi ses.
Jag längtar till den 15/1- Då är 3 år över och jag står där med beviset i hand.
Det är jag värd efter ett par tuffa år och en jobbig men utvecklande höst.
Men livet är underbart. Jag trivs, det är ensamt att inte ha någon att göra pargrejer med men jag har inet heller nån o bry mig om, nån o tassa på tå runt och jag kan göra precis vad jag vill och på vilka tider jag vill.
Dessutom har du satt griller i huvudet på mej. Jag blir så glad, jag skrattar och ler precis hela tiden.
Jag tänker på dig nästan jämt. Jag har vänt på dygnet för din skull ;)
Jag längtar tills vi ses.
Jag längtar till den 15/1- Då är 3 år över och jag står där med beviset i hand.
Det är jag värd efter ett par tuffa år och en jobbig men utvecklande höst.
Nöjd
Nöjd, varför kan jag aldrig bli nöjd?
jag vill ju bara vara lycklig. Jag vill få dansa.
Så får jag dansa,
med gubbar, eller bjuda själv.
Var´för vill ingen i min ålder damsa med mig?
Är jag så ful börjar tankarna genast gå,
duger jag inte?
Är jag så dålig?
Å så är jag inte nöjd trots att jag fått dansa med 8 st.
Fan vad jag är en svår människa.
jag vill ju bara vara lycklig. Jag vill få dansa.
Så får jag dansa,
med gubbar, eller bjuda själv.
Var´för vill ingen i min ålder damsa med mig?
Är jag så ful börjar tankarna genast gå,
duger jag inte?
Är jag så dålig?
Å så är jag inte nöjd trots att jag fått dansa med 8 st.
Fan vad jag är en svår människa.
Neråt igen?
Kanske inte lyckan var så långvarig? Mitt hjärta blev krossat igen, eller inte hjärtat utan drömmarna egentligen... hoppet, drömmar jag alltid ska få så fort jag får minsta lilla bekräftelse på att jag e värd något....
Jag blir så arg på mig själv när jag tänker så, för jag är värd så mkt mer, mende destruktiva förhållande jag levde i har fått mig att känna att jag inget är värd. har fått mig att se ner på mig själv och dessutom inte känna jag duger till någonting.
Svartsjukan, kontrollen gnager sönder mig inombords... Jag orkar inte veta att jag kan bli själv kvar och han kan vara den som hittar någon örst... Jag vill ju egentligen bli älskad...
Men kommer jag nånsin tillåta någon att komma nära inpå, lita på någon av rädsla att det ska bli likadant igen, att jag ska bli utplånad och sårad... ja jag vet varken ut eller in.
Jag blir så arg på mig själv när jag tänker så, för jag är värd så mkt mer, mende destruktiva förhållande jag levde i har fått mig att känna att jag inget är värd. har fått mig att se ner på mig själv och dessutom inte känna jag duger till någonting.
Svartsjukan, kontrollen gnager sönder mig inombords... Jag orkar inte veta att jag kan bli själv kvar och han kan vara den som hittar någon örst... Jag vill ju egentligen bli älskad...
Men kommer jag nånsin tillåta någon att komma nära inpå, lita på någon av rädsla att det ska bli likadant igen, att jag ska bli utplånad och sårad... ja jag vet varken ut eller in.
Skit var det här
Det blev inget med den kärleken eller den lyckan. Nu e det bara jag igen och då ska jag satsa!!!!
jag kan inte dölja mina känslor - jag måste få vara glad, ledsen, besviken, arg.
samtidigt är jag vuxen och som vuxen måste man hantera sina impulser...
Jag är ändå glad jag har känslor men jag är inte glad att jag inte har någon självkänsla...
jag kan inte dölja mina känslor - jag måste få vara glad, ledsen, besviken, arg.
samtidigt är jag vuxen och som vuxen måste man hantera sina impulser...
Jag är ändå glad jag har känslor men jag är inte glad att jag inte har någon självkänsla...
Lycka
har det äntligen vänt? Har jag äntligen fått känna lycka? Jag är så glad, haft en så trelivg kväll, tack c för du finns i mitt liv.
en konstig känsla av längtan efter M, en konstig känsla att hälsa på den som tog 6 år av min lycka och mitt liv och inte känna NÅGONTING. Kanske har jag tagit kontrollen tillbaka över mitt liv. Kanske präglar inte heller svartsjuka och kontroll mig längre.
Kanske känner jag äkta lycka? Kanske vågar jag satsa?
Livet börjar trots allt arta sig och familj, vänner, utbildning finns snatrt i hamn. Kanske ett jobb och bostad också så småningom.
I feel good!
en konstig känsla av längtan efter M, en konstig känsla att hälsa på den som tog 6 år av min lycka och mitt liv och inte känna NÅGONTING. Kanske har jag tagit kontrollen tillbaka över mitt liv. Kanske präglar inte heller svartsjuka och kontroll mig längre.
Kanske känner jag äkta lycka? Kanske vågar jag satsa?
Livet börjar trots allt arta sig och familj, vänner, utbildning finns snatrt i hamn. Kanske ett jobb och bostad också så småningom.
I feel good!
Sluta älta, klaga och gnälla
Jag ör sjukt dåligt på att vara positiv. Men jag skriver bara när jag mår dåligt.
Samtidigt är de då som jag är mest kreativ, vet inte vad jag ska göra med alla känslor annars.
Jag helt enkelt svårt att hantera mina känslor, ni som inte vet det vet det nu och ni som redan visste hoppas jag stannar kvar.
Jag tror livet har tagit en vändning igen. Jag tror att glädjen börjar ta prägel på min dag.
Jag känner fjärilar i magen, jag känner äkta glädje när jag får dansa, när du ringer, när jag tänker på jobb, bostad och framtid...
Jag tänker på honom ofta, fortfarande, men jag tänker också på M. Han får mitt hjärta att slå ett extraslag ibland när jag tittar på telefonen.
Men jag är rädd, rädd att göra något dumt, att såra honom, att inte vara mogen, rädd att kasta mig ut. Också rädd att utplåna mig själv igen nu när jag äntligen ser lite ljus på min väg igen och känner både hopp och glädje i livet. För jag ska ALDRIG ALDRIG göra så mot mig, låta någon göra så eller låta någon behandla mig så igen. INTE DU, INTE HAN och INTE HELLER JAG!
Så är det bara, därför är jag också rädd. Att tappa mig själv nu när jag äntligen hittat en liten, liten bit av det som försvunnit under sista åren i mitt liv!
Vågar jag?
Vågar jag?
...Släppa taget nu!
Gå vidare,
ge mig hän åt någon?
Lita på någon annan?
Satsa?
Är jag redo?
Jag är rädd;
Att det ska sluta likadant igen,
att jag ska bli sviken av någon,
att jag ska bli lämnad igen,
att jag ska självutplåna mig själv.
Attt jag inte läkt ihop ordentligt.
Jag är rädd att ärrvävnaden ska spricka upp,
att jag ska falla igen,
längre och längre ner.
För det orkar jag inte.
Inte nu,
när jag sakta, sakta börjat klättringen uppför.
...Släppa taget nu!
Gå vidare,
ge mig hän åt någon?
Lita på någon annan?
Satsa?
Är jag redo?
Jag är rädd;
Att det ska sluta likadant igen,
att jag ska bli sviken av någon,
att jag ska bli lämnad igen,
att jag ska självutplåna mig själv.
Attt jag inte läkt ihop ordentligt.
Jag är rädd att ärrvävnaden ska spricka upp,
att jag ska falla igen,
längre och längre ner.
För det orkar jag inte.
Inte nu,
när jag sakta, sakta börjat klättringen uppför.
Pictures of you- The last Goodnight
Trött och rädsla
Var inte så jävla rädd för och möta mig i sorgen och tvivlen på mig själv. Var inte så rädda.
Jag vet att jag är för jävligt, jag vet ingen orkar lyssna på mig hur många gånger son helst eller hur länge som helst. Men jag måste, få prata för annars blir jag knäpp.
Jag måste få gnälla för att såren någon gång ska läka.
Orkar ni inte lyssna på mig, konfrontera mig, stötta mig, finnas där som stöd så var ialla fall min vän, fråga mig om jag är sugen på och hitta på något, se på tv, gå en sväng, träna, festa. Ja vad som helst som får mig att tänka på annat och glömma för stunden. Men låt bara få veta att ni inte överger mig hur piss jag än mår.
Jag hoppas jag ska komma upp från depressionen men det kommer att ta ett tag. Det är mkt nu, det är 6 år av mitt liv, min framtid och det förflutna som spökar som jag ska göra upp med. Göra upp med mina hjärnspöken och mitt ältande för alltid. Jag har sagt det förr men om jag inte klarar det nu, klarar att stå på egna ben, bli stark och självständig utan ett beroende av någon annan. Beroende av någon som älskar mig och bekräftar mig som person.
Jag måste klara det för jag vill inte att mitt liv ska bli som det har varit de senaste åren en gång till. Jag vill inte offra allt, hela mitt liv och utplåna mig själv för att passa in och bli älskad. Jag hade så många vackra sidor som jag har utplånat. Mina vänner saknar dem, min familj saknar dem, jag saknar dem även om jag inte minns dem så mådde jag bättre då.
Jag vill bli kvitt ensamheten, jag vill bli kvitt denna eviga trötthet och dessa sömnlösa nätter.
Jag vill att ni som umgås med mig ska bli glada och inte trötta av att se mig och umgås med mig. Men det måste få ta lite tid. Föreställ er hur trött jag känner mig om ni kan träffa mig någon enstaka timme och bli trätta. Föreställ er hur det är och leva med denna trötta personlighet, denna dystra sinnestämmning dygnet runt, 24h. Hur det känns som bly för varje steg jag tar, hur det känns som en sten som ligger över axlarna (eller ett helt berg), hur hjärtat ska gå i miljöner bitar av sorgsenhet, längtan, saknad och panik....
HUr de känns att se framtiden som svart. Med bara en liten glimma av hopp när någon uppskattar det jag gör, när jag känner att jag för stiden får ro och frid. Kan känna glädje.
Jag vill att det ska vara slut på denna tiden nu, så ni får mig tillbaka (även om jag aldrig blir som jag var), nu är jag visare, mer sårbär och skör.
Så snälla överge mig inte när de känns som värst. Jag tar hela tiden 2 steg framåt och ett tillbaka, jag kan snart inte ta mer steg tillbaka.
Jag vet att jag är för jävligt, jag vet ingen orkar lyssna på mig hur många gånger son helst eller hur länge som helst. Men jag måste, få prata för annars blir jag knäpp.
Jag måste få gnälla för att såren någon gång ska läka.
Orkar ni inte lyssna på mig, konfrontera mig, stötta mig, finnas där som stöd så var ialla fall min vän, fråga mig om jag är sugen på och hitta på något, se på tv, gå en sväng, träna, festa. Ja vad som helst som får mig att tänka på annat och glömma för stunden. Men låt bara få veta att ni inte överger mig hur piss jag än mår.
Jag hoppas jag ska komma upp från depressionen men det kommer att ta ett tag. Det är mkt nu, det är 6 år av mitt liv, min framtid och det förflutna som spökar som jag ska göra upp med. Göra upp med mina hjärnspöken och mitt ältande för alltid. Jag har sagt det förr men om jag inte klarar det nu, klarar att stå på egna ben, bli stark och självständig utan ett beroende av någon annan. Beroende av någon som älskar mig och bekräftar mig som person.
Jag måste klara det för jag vill inte att mitt liv ska bli som det har varit de senaste åren en gång till. Jag vill inte offra allt, hela mitt liv och utplåna mig själv för att passa in och bli älskad. Jag hade så många vackra sidor som jag har utplånat. Mina vänner saknar dem, min familj saknar dem, jag saknar dem även om jag inte minns dem så mådde jag bättre då.
Jag vill bli kvitt ensamheten, jag vill bli kvitt denna eviga trötthet och dessa sömnlösa nätter.
Jag vill att ni som umgås med mig ska bli glada och inte trötta av att se mig och umgås med mig. Men det måste få ta lite tid. Föreställ er hur trött jag känner mig om ni kan träffa mig någon enstaka timme och bli trätta. Föreställ er hur det är och leva med denna trötta personlighet, denna dystra sinnestämmning dygnet runt, 24h. Hur det känns som bly för varje steg jag tar, hur det känns som en sten som ligger över axlarna (eller ett helt berg), hur hjärtat ska gå i miljöner bitar av sorgsenhet, längtan, saknad och panik....
HUr de känns att se framtiden som svart. Med bara en liten glimma av hopp när någon uppskattar det jag gör, när jag känner att jag för stiden får ro och frid. Kan känna glädje.
Jag vill att det ska vara slut på denna tiden nu, så ni får mig tillbaka (även om jag aldrig blir som jag var), nu är jag visare, mer sårbär och skör.
Så snälla överge mig inte när de känns som värst. Jag tar hela tiden 2 steg framåt och ett tillbaka, jag kan snart inte ta mer steg tillbaka.
Om jag dog...
Skulle någon sakna mig om jag dog?
Skulle någon gråta sig sönder och samman på nätterna av saknad?
Skulle någon bara andas ut och vara glad att jag inte plågar dennes liv längre?
Skulle någon ångra något denne sagt eller gjort mot mig?
Skulle någon skratta åt mig, åt det fåniga grubbleriet som knäckte mig, som gjorde att jag inte orkade?
Skulle någon älska mig?
Skulle någon komma ihåg mig?
Skulle jag leva vidare i era hjärtan?
Skulle någon gråta sig sönder och samman på nätterna av saknad?
Skulle någon bara andas ut och vara glad att jag inte plågar dennes liv längre?
Skulle någon ångra något denne sagt eller gjort mot mig?
Skulle någon skratta åt mig, åt det fåniga grubbleriet som knäckte mig, som gjorde att jag inte orkade?
Skulle någon älska mig?
Skulle någon komma ihåg mig?
Skulle jag leva vidare i era hjärtan?
detta går inte-så här kan jag inte ha mitt liv.
Jag har ont i magen, jag sover inte, jag är förkyld, jag drömmer, jag gråter, allt är som ett stort svart mörker.
Jag orkar inte mer, inte ta mig upp ur mörkret, orkar inte leva själv, orkar inte utan dig, men orkade inte med dej.
så vad är jag då? Ingenting, jag visste inte vem jag var då och jag vet det ännu mindre idag. Nu vet jag vem jag ville vara, nu vet jag vad jag saknar. Saker jag inte vill och kan leva utan.
Värst av allt är ensamheten som jag tvingas leva med. Jag kommer aldrig hitta någon. För ingen vill väl ha en överviktig tjjej som e för tjock för sitt eget bästa. Ingen ser mig väl med ögon som de ser en normalviktig söt tjej (för söt är jag), utan de bara stirrar, när jag dansar, går, pratar så stirrar de.
Jag försöker verkligen gå ner i vikt men jag måste ju äta, jag har ingen matlust längre. Jag har inet heller någon ork att gå vidare, lämna det vi hade bakom mig. Det gör så ont, jag vill må bra, gå vidare, bli lycklig, hitta någon som älskar mig...
Jag tror jag går sönder, slits i stycken.
Jag orkar inte mer, inte ta mig upp ur mörkret, orkar inte leva själv, orkar inte utan dig, men orkade inte med dej.
så vad är jag då? Ingenting, jag visste inte vem jag var då och jag vet det ännu mindre idag. Nu vet jag vem jag ville vara, nu vet jag vad jag saknar. Saker jag inte vill och kan leva utan.
Värst av allt är ensamheten som jag tvingas leva med. Jag kommer aldrig hitta någon. För ingen vill väl ha en överviktig tjjej som e för tjock för sitt eget bästa. Ingen ser mig väl med ögon som de ser en normalviktig söt tjej (för söt är jag), utan de bara stirrar, när jag dansar, går, pratar så stirrar de.
Jag försöker verkligen gå ner i vikt men jag måste ju äta, jag har ingen matlust längre. Jag har inet heller någon ork att gå vidare, lämna det vi hade bakom mig. Det gör så ont, jag vill må bra, gå vidare, bli lycklig, hitta någon som älskar mig...
Jag tror jag går sönder, slits i stycken.
