UrSarasLiv

Jag hatar det, Jag orkar inte leva längre, inte så här. Inte med di men inte heller utan dig. Jag har ingenstans att ta vägen, o jag är ingenting utan detta heller. Jag har utplånad mig själv.Du har fått mig att tro att jag lidr av en den ena och än de andra sjukdomen. Men jag är INTE sjuk i huvudet. Fatta det. Fata att jag är känslosam. Visst måste jag kunna ha en vettig diskussion det är jag väl med på. Men man måste få lov o bli ledsen och besviken om man har blivit överkört. Jag vet att du är snäll. Men just nu har du faKTISKT varit elak, Men kan du inte förstå att jag bli ledsen då, att jag sörjer över att du beter så här mot mig. Det VÄRSTA är saden att du dessutom ger mig skulden för att jag blir arg och att det är så FEL. Men är det så koinstigt då? Jag är väl inte merän männsika. Jag har så många fel och briter och jag är absolut inte perfekt. Jag vet. Men jag känner sympati för dig, jag vet när du blir ledsen eller behanbdlar dig illa. Jag till och med tar på mig skulden. Det värsta är att ag gör det hela tiden.... Det är inte konstigt att jag är en liten skit som ligger nertryckt i jorden. En skit som inte flugorna vill bygga bo i. Inte ens det är jag värd, inte för dig och inte heller för dig. Inte konstigt på at man blir arg hela tiden och har noll självkänsla? eller hur.

Jag orkar inte leva detta jävla liv bakom denna masken mer. Jag orkar inte leva alls för så fort jg känenr lite hopp så brister allt för mig och jag mår ännu jävligare än vad jag gjort under hela tiden.

Prövar Gud mig eller varför ska det vara så här? Jag orkar inte längre jag ger upp. ag har blivit ett psykfall, jag är ingenting. Hjälp mig någon. Hjälp mig för jag orkar inte leva mera. Jag orkar inte med mig själv och alla mina fel och brister. Jag orkar itne leva utan din sympati och att du alltid ska sätta mig sist blnad all familj och dina intresse,

Det finns ju ingen tid över för oss. Jag har ju sysslosatt mig med alla saker för attjaginte orkar vänta på att du ska komma hem så vi någon kan göra saker ihop.

Jag orkar inte att möta dig längre. Man är faktiskt 2 i ett förhållande. Man är 2!!!! Kan du inte fatat det. Det är inte rätt mit mig. Men det är inte heller rätt att du inte gegr mig en chans genom att acceptera mig som människa, med fel och brister. Genom allt mötande mot dig har du ju bara blivit mer och mer avståndstagande mit mig.

Du säger åt mig att ara glad, men är jag glad är det fel för då överspelar jag, säger du. Men tänk om jag e glad? O e jag arg är de mitt fel oavsett varför. O är jag ledsen är det mitt fel flr att jag ser saker så negatovt. Lagar jag mat är det fel mat. Städar jag och ber dig hjälpa till är jag en tjatig jävla kärring. Vad fan sa jag göra då? Försvinna ur jorden eller?

Varför e jag kvar, när du inte älskar migsom den jag är? När du inte ger mig chansen och stöttar mig i den hjälp jagh får, i köerna jag stå eller när det går bra i skolan? är de inte det som man ska göra om man är i ett förhållande?

eller har jag fått det om  bakfoten, att det bara är den med en brist som ska ändra sig helt o hållet för o passa in?

Ska man inte som par hitta på saker tillsammans, kännamed den andra, ta tid för varandra, sätta varandra i främsta rummet och älska varandra? eller ska man som vi gölr,vara hemma så lite som möjlig, aldrig åka bort från vardagen för o ha tid för varandra eller sätta sig själv, sina intressen ochallt annat före sinpartner? Är det så det verkligen ska vara?
För i så fall. Ja jag vet inte.

Måste hitta mig själv i all skit först. O fårgan är om jag någonsin gör det O skulle ja göra det hittar vi inte varandra för då e jag e annan människa, en lycklig männniska. Förhoppningsvis den som jag en gång vr. En som kan ta en diskussion, som är glad (som jag är i txskolan idag), som lever och njuter av livet. Samtdigt inte ha så höga krav som jag har idag. Förde e orimlaiga. Man kan inte fixa skolan, jägarexamen, kvällskurser, vänner, tränig, tv, fritid, sambo, mat, hus, hem och framtidsplaner.

Jag har inga fel förutom dessa krav, denna noll självkänsla och att jag är känslosam och alltid låter käsnlorna styra. Dessa jävla känslor.

Jag är en kvinna, i behov a bekräftelse fördt jag gör, i behov av uppskattning, trygghet, närhet, någon att växla ideer med, någon att prata med och någon som acceperar mig som den jag är. Dessutom är vi kvinnor så dumma på o säg vad vi egentligen vill.

Denna blogg är så jävla negativ mn jakan inte inte hjälpa. Jag tror nog tyvärr inte att det hjälper mig heller. För jag mår skit, riktigt skit. Jag orkar inte mer, vi orkar inte mer. För så fort det blivit llite bättre säger du bara att de inte har det om man frågor eller så faller jag ännu djupare ner i detta helvete. Det finns ju bara mörker. Ingen väg upp. Är jag sjuk i hivdet, har ag gått i väggen? Nej jag är sönderstressad, men det är inte allt.

Jag orkar inte leva mer, inte så här, int e tillsammans men inte själv hellerför jag har ingenstans att ta vägen, o jag är ingen utan dig heller. Jag vet inte vad jag ska göra. Snälla, hjälp mig någon.

Maila, ring psyket, gör vad ni vill. men jag klarar inteav detta livet mera, jag känner ingen glädje i det och inget ljus. Hoppet är ju det sista som överger en. O det är inte mkt kvar. Jag bara önskar att jag kunde vakna upp, må bra, och att detta liv och den mardröm jag leever är över.

Hjälp mig någon. För så här kan livet inte fortgå.