Trött och rädsla
Var inte så jävla rädd för och möta mig i sorgen och tvivlen på mig själv. Var inte så rädda.
Jag vet att jag är för jävligt, jag vet ingen orkar lyssna på mig hur många gånger son helst eller hur länge som helst. Men jag måste, få prata för annars blir jag knäpp.
Jag måste få gnälla för att såren någon gång ska läka.
Orkar ni inte lyssna på mig, konfrontera mig, stötta mig, finnas där som stöd så var ialla fall min vän, fråga mig om jag är sugen på och hitta på något, se på tv, gå en sväng, träna, festa. Ja vad som helst som får mig att tänka på annat och glömma för stunden. Men låt bara få veta att ni inte överger mig hur piss jag än mår.
Jag hoppas jag ska komma upp från depressionen men det kommer att ta ett tag. Det är mkt nu, det är 6 år av mitt liv, min framtid och det förflutna som spökar som jag ska göra upp med. Göra upp med mina hjärnspöken och mitt ältande för alltid. Jag har sagt det förr men om jag inte klarar det nu, klarar att stå på egna ben, bli stark och självständig utan ett beroende av någon annan. Beroende av någon som älskar mig och bekräftar mig som person.
Jag måste klara det för jag vill inte att mitt liv ska bli som det har varit de senaste åren en gång till. Jag vill inte offra allt, hela mitt liv och utplåna mig själv för att passa in och bli älskad. Jag hade så många vackra sidor som jag har utplånat. Mina vänner saknar dem, min familj saknar dem, jag saknar dem även om jag inte minns dem så mådde jag bättre då.
Jag vill bli kvitt ensamheten, jag vill bli kvitt denna eviga trötthet och dessa sömnlösa nätter.
Jag vill att ni som umgås med mig ska bli glada och inte trötta av att se mig och umgås med mig. Men det måste få ta lite tid. Föreställ er hur trött jag känner mig om ni kan träffa mig någon enstaka timme och bli trätta. Föreställ er hur det är och leva med denna trötta personlighet, denna dystra sinnestämmning dygnet runt, 24h. Hur det känns som bly för varje steg jag tar, hur det känns som en sten som ligger över axlarna (eller ett helt berg), hur hjärtat ska gå i miljöner bitar av sorgsenhet, längtan, saknad och panik....
HUr de känns att se framtiden som svart. Med bara en liten glimma av hopp när någon uppskattar det jag gör, när jag känner att jag för stiden får ro och frid. Kan känna glädje.
Jag vill att det ska vara slut på denna tiden nu, så ni får mig tillbaka (även om jag aldrig blir som jag var), nu är jag visare, mer sårbär och skör.
Så snälla överge mig inte när de känns som värst. Jag tar hela tiden 2 steg framåt och ett tillbaka, jag kan snart inte ta mer steg tillbaka.
Jag vet att jag är för jävligt, jag vet ingen orkar lyssna på mig hur många gånger son helst eller hur länge som helst. Men jag måste, få prata för annars blir jag knäpp.
Jag måste få gnälla för att såren någon gång ska läka.
Orkar ni inte lyssna på mig, konfrontera mig, stötta mig, finnas där som stöd så var ialla fall min vän, fråga mig om jag är sugen på och hitta på något, se på tv, gå en sväng, träna, festa. Ja vad som helst som får mig att tänka på annat och glömma för stunden. Men låt bara få veta att ni inte överger mig hur piss jag än mår.
Jag hoppas jag ska komma upp från depressionen men det kommer att ta ett tag. Det är mkt nu, det är 6 år av mitt liv, min framtid och det förflutna som spökar som jag ska göra upp med. Göra upp med mina hjärnspöken och mitt ältande för alltid. Jag har sagt det förr men om jag inte klarar det nu, klarar att stå på egna ben, bli stark och självständig utan ett beroende av någon annan. Beroende av någon som älskar mig och bekräftar mig som person.
Jag måste klara det för jag vill inte att mitt liv ska bli som det har varit de senaste åren en gång till. Jag vill inte offra allt, hela mitt liv och utplåna mig själv för att passa in och bli älskad. Jag hade så många vackra sidor som jag har utplånat. Mina vänner saknar dem, min familj saknar dem, jag saknar dem även om jag inte minns dem så mådde jag bättre då.
Jag vill bli kvitt ensamheten, jag vill bli kvitt denna eviga trötthet och dessa sömnlösa nätter.
Jag vill att ni som umgås med mig ska bli glada och inte trötta av att se mig och umgås med mig. Men det måste få ta lite tid. Föreställ er hur trött jag känner mig om ni kan träffa mig någon enstaka timme och bli trätta. Föreställ er hur det är och leva med denna trötta personlighet, denna dystra sinnestämmning dygnet runt, 24h. Hur det känns som bly för varje steg jag tar, hur det känns som en sten som ligger över axlarna (eller ett helt berg), hur hjärtat ska gå i miljöner bitar av sorgsenhet, längtan, saknad och panik....
HUr de känns att se framtiden som svart. Med bara en liten glimma av hopp när någon uppskattar det jag gör, när jag känner att jag för stiden får ro och frid. Kan känna glädje.
Jag vill att det ska vara slut på denna tiden nu, så ni får mig tillbaka (även om jag aldrig blir som jag var), nu är jag visare, mer sårbär och skör.
Så snälla överge mig inte när de känns som värst. Jag tar hela tiden 2 steg framåt och ett tillbaka, jag kan snart inte ta mer steg tillbaka.
Kommentarer
Trackback
