Ensam, ensam, ensam...
Idag e en sån kväll när jag bara skjuter på sängående av ensamhetsskäl. Vill inte lägga mig själv, trots att jag egenligen har vant mig vid känslan och situationen att jag troligen kommer sova själv, vakna själv, mysa i soffan en fre och lör kväll-ensam. Allt ska göras ensamt.
Fast egentligen är det skönt för vi är båda överens om den absurda situation vi hade och hur mycket vi sårade varandra. Vi var inte ämnade för varandra, men fan att de ska gå 6 år av mitt liv, mina ungdoms dagar innan jag vågar se det och inse det.
Fast jag har väl inte fattat, väntar fortfarande på att du ska fatta, att man är två, att du ska förstå andra människor, förstå mig och acceptera mig, Men DU gjorde aldrig det, du ville aldrig det. Du älskade mig aldrig heller. Hur kunde jag vara så dum-ung och naiv och dum?!?! Hur kunde jag låta mig såras så mycket, hur orkade jag stå ut? Hur orkade jag med skola, fritid och allt annat när jag mått så dåligt och haft det så soom jag haft det hemma? Varför kämpade jag så länge, varför kunde jag inte släppa taget tidigare? Då kanske jag varit lycklig och inte ensam idag, ikväll, inatt.
Förbannade jävla ensamhet, den tar död på mig. Längtan efter någon att vara nära någon, någon som smeker en, värmer ens kropp, som snarkar bredvid. Jag saknar det så det gör ont. Jag saknar DET- INTE DIG.
Man blir visare med åren-man blir smartare av erfarenheter.
Det som inte dödar-det härdar.
Fast egentligen är det skönt för vi är båda överens om den absurda situation vi hade och hur mycket vi sårade varandra. Vi var inte ämnade för varandra, men fan att de ska gå 6 år av mitt liv, mina ungdoms dagar innan jag vågar se det och inse det.
Fast jag har väl inte fattat, väntar fortfarande på att du ska fatta, att man är två, att du ska förstå andra människor, förstå mig och acceptera mig, Men DU gjorde aldrig det, du ville aldrig det. Du älskade mig aldrig heller. Hur kunde jag vara så dum-ung och naiv och dum?!?! Hur kunde jag låta mig såras så mycket, hur orkade jag stå ut? Hur orkade jag med skola, fritid och allt annat när jag mått så dåligt och haft det så soom jag haft det hemma? Varför kämpade jag så länge, varför kunde jag inte släppa taget tidigare? Då kanske jag varit lycklig och inte ensam idag, ikväll, inatt.
Förbannade jävla ensamhet, den tar död på mig. Längtan efter någon att vara nära någon, någon som smeker en, värmer ens kropp, som snarkar bredvid. Jag saknar det så det gör ont. Jag saknar DET- INTE DIG.
Man blir visare med åren-man blir smartare av erfarenheter.
Det som inte dödar-det härdar.
Kommentarer
Trackback
