UrSarasLiv

Så har jag gjort det, valt att gå min egen väg. Jag har tagit steget mot ett nytt ensammare liv. Men mitt liv är mitt, jag ska slåss mot alla de tankar av ensamhet, tomhet och panik som finns inom mig. Tankar om att det aldrig kommer blir bra. Att jag aldrig blir lycklig, alltid ensam och aldrig älskad. Fan!

Jag är rädd, att aldrig ta mig ur den separationsångest och den kris jag befinner mig i, rädd för livet.
Kanske det ändå vore enklare att välja den egoistiska vägen. Jag orkar inte leva om inte mina minnen raderas av dig. Mina minnen och 6 år av mitt liv. Saknaden är tidvis större än allt liv, jag kvävs!

Ibland önskar jag att jag vore död... Eller du, för du har dödat min framtid och mina drömmar! Mitt liv, de saker som jag älskade, 6 år av mitt liv, min trygghet, mitt hem, min hjärta. Allt har du krossat.

Nu ska jag laga ihop mig, så igen mina sår, komma på fötter, resa mig och gå vidare. Hur det nu ska gå till när man könner sig ensam, tom och svart?!