Vilken idiot ...
Vilken idiot jag varit. Rannsakat mig själv och det jag kommit fram till är skrämmande. Hur kan man bli så rädd för ensamheten att man klamrar sig fast vid någon man inte älskat på ett par år bara för man är så rädd och kasta sig ut och lämna den trygghet man har. Inte konstigt på att jag har mått pyton, klandrat mig själv, tagit åt mig av alla hårda år, skrikit, gråtit och skrattat av ironi åt det helvete vi hade ihop.
Fast vi hade inget ihop, du hade ditt och jag hade mitt liv. Vi fanns inte. Vi var bara en Dröm och en illusion om en framtid jag hoppades att jag skulle få. Men jag ser ju nu, i mörkret och den ensamhet jag fick att jag levt på drömmar, rädsla för ensamhet och hopp. Att jag offrat mig själv, mina drömmar och mitt liv för att få ett liv att fungera ihop med en person jag inte är skapt att leva med. En person där man får vara ihop med hela familjen, ett förhållande där man är mindre värd i den man älskars ögon.
Aldrig, aldrig mer att jag tänker utsätta mig för denna kränkning mera. Aldrig mera att du ska få göra mig illa mer. Aldrig att jag själv ska göra så här mot mig- utplåna mig själv. Att man kan göra så mot sig själv för att få vara nära någon, få en kram?!?!?!
Sakta sakta kommer jag att hitta mig själv, bygga upp en framtid, ett liv och en självkänsla. Någon gång kommer jag bli älskad av någon som verkligen älskar mig för den jag är, som verkligen vill leva med mig och accepterar mina drömmar, stöttar mig. Finns det någon därute?
(Någon i min ålder som vill leva med en något labil tjej, som offrar alla sina planer i rädsla att förbli ensam hela livet. Någon som vill bli älskad, värderad högst på jorden (näst efter mig). Någon som orkar stå ut med mig när jag blir frustrerad, för att jag inte mår bra, för att någon inte lyssnat eller för att jag bara vill ha en kram.).
Varför ska jag vara så förbannat självdestruktiv att jag utsatt mig för detta?! Att jag kämpat, kämpat och kämpat och lärt mig älska något så mycket att jag hatar det. Att jag tillsist fann mig själv, hittade ett hem, en framtidsdröm, en familj som älskade varann högst på jorden (som inte släppte in mig), vänner, djur, natur och skog, intresse... Allt har glidit ur mina händer, idag har jag ingenting. Jag har fallit så jävla tungt. Det gör ont - i själen, i hjärtat, i hjärnan, i kroppen... Såret är så djupt och ärret kommer inte bli vackert. Men kanske läker det någon gång, om en lång lång tid.
Fattar att han fick det så jävla bra-inlindad i en bomullsvagga landade han. Han har allt kvar som jag har mist, ett hem, en framtid, trygghet, sin familj, vännerna, skogen, djuren och drömmar.
Han har allt utom den kärlek som vi förlorat för länge länge sen.
Långt före bråken, de sårande orden, otroheten.
Jag är förlorad och vilsen, mer vilsen än var jag var när jag i alla fall hade mina drömmar, mitt hopp, min trygghet. Nu har jag ingenting av det jag saknar. Jag har inte ens mig själv för jag har utplånat mig själv. Nu har jag bara minnen, bra, dåliga, roliga, tråkiga-minnen från 1/4 av mitt liv. Mitt liv med någon som jag levt med men som inte älskat mig mer än "ibland-När jag är glad".
Kanske hittar jag tillbaka till mig själv igen. Kanske finns det någon som älskar mig därute och vill leva sitt liv med mig när jag tagit mig genom detta helvete. Jag har en familj, vänner, en lägenhet (ensamheten), en utbildning. Men jag har inga framtidsdrömmar längre. För mina drömmar och mitt liv fanns hos dig - i den illusion och i det hopp jag byggde mitt liv på. Hur ska jag hitta nya vägar när mitt liv och min kärlek trots allt är starkare än allt annat? När mitt hjärta tagit så jävla mycket stryk!
Fast vi hade inget ihop, du hade ditt och jag hade mitt liv. Vi fanns inte. Vi var bara en Dröm och en illusion om en framtid jag hoppades att jag skulle få. Men jag ser ju nu, i mörkret och den ensamhet jag fick att jag levt på drömmar, rädsla för ensamhet och hopp. Att jag offrat mig själv, mina drömmar och mitt liv för att få ett liv att fungera ihop med en person jag inte är skapt att leva med. En person där man får vara ihop med hela familjen, ett förhållande där man är mindre värd i den man älskars ögon.
Aldrig, aldrig mer att jag tänker utsätta mig för denna kränkning mera. Aldrig mera att du ska få göra mig illa mer. Aldrig att jag själv ska göra så här mot mig- utplåna mig själv. Att man kan göra så mot sig själv för att få vara nära någon, få en kram?!?!?!
Sakta sakta kommer jag att hitta mig själv, bygga upp en framtid, ett liv och en självkänsla. Någon gång kommer jag bli älskad av någon som verkligen älskar mig för den jag är, som verkligen vill leva med mig och accepterar mina drömmar, stöttar mig. Finns det någon därute?
(Någon i min ålder som vill leva med en något labil tjej, som offrar alla sina planer i rädsla att förbli ensam hela livet. Någon som vill bli älskad, värderad högst på jorden (näst efter mig). Någon som orkar stå ut med mig när jag blir frustrerad, för att jag inte mår bra, för att någon inte lyssnat eller för att jag bara vill ha en kram.).
Varför ska jag vara så förbannat självdestruktiv att jag utsatt mig för detta?! Att jag kämpat, kämpat och kämpat och lärt mig älska något så mycket att jag hatar det. Att jag tillsist fann mig själv, hittade ett hem, en framtidsdröm, en familj som älskade varann högst på jorden (som inte släppte in mig), vänner, djur, natur och skog, intresse... Allt har glidit ur mina händer, idag har jag ingenting. Jag har fallit så jävla tungt. Det gör ont - i själen, i hjärtat, i hjärnan, i kroppen... Såret är så djupt och ärret kommer inte bli vackert. Men kanske läker det någon gång, om en lång lång tid.
Fattar att han fick det så jävla bra-inlindad i en bomullsvagga landade han. Han har allt kvar som jag har mist, ett hem, en framtid, trygghet, sin familj, vännerna, skogen, djuren och drömmar.
Han har allt utom den kärlek som vi förlorat för länge länge sen.
Långt före bråken, de sårande orden, otroheten.
Jag är förlorad och vilsen, mer vilsen än var jag var när jag i alla fall hade mina drömmar, mitt hopp, min trygghet. Nu har jag ingenting av det jag saknar. Jag har inte ens mig själv för jag har utplånat mig själv. Nu har jag bara minnen, bra, dåliga, roliga, tråkiga-minnen från 1/4 av mitt liv. Mitt liv med någon som jag levt med men som inte älskat mig mer än "ibland-När jag är glad".
Kanske hittar jag tillbaka till mig själv igen. Kanske finns det någon som älskar mig därute och vill leva sitt liv med mig när jag tagit mig genom detta helvete. Jag har en familj, vänner, en lägenhet (ensamheten), en utbildning. Men jag har inga framtidsdrömmar längre. För mina drömmar och mitt liv fanns hos dig - i den illusion och i det hopp jag byggde mitt liv på. Hur ska jag hitta nya vägar när mitt liv och min kärlek trots allt är starkare än allt annat? När mitt hjärta tagit så jävla mycket stryk!
Kommentarer
Trackback
