UrSarasLiv

Trodde inte att det skulle bli så här. Fan fan fan.
Vad fan är det för fel på mig? Varför kan jag inte bli nöjd, eller vara lycklig?
Varför ska jag hata mig själv, allt jag gör, och hur jag ser ut?

Varför kan jag inte gå ner ett unka kilo utan bara gå upp, jag vill inte se mig själv i spegel, jag ser bara avsky.
Jag önskar jag såg ut som henne, som spökar i mina tankar.

Varför ska jag behöva älta, varför ska jag tänka på hur hon eller hon varit?
Varför kan jag inte inse att vi alla har fel och brister? Varför ska jag försöka ändra de människor som står mig närmst?

Jag tror det är så att jag längtar och saknar saker som fanns före vardagstristessen tid, saker man såg bland de rosa molnen, innan verkligenheten trängde sig på in i mitt liv igen?

Varför kan jag inte leva i vardagen som alla andra utan att få ångest och känna mig om världens tristaste människa.
Varför kab jag inte tillåta mig att känna och ha käsnlor, att reagera över saker som gör mig ledsen?
Varför sårar jag människor med hårda ord när jag älskar dem och verkligen behöver dem hos mig? Jag sårar för att jag själv inte anser mig värd någon, fet, ful, äcklig, arg... Jag har hört orden av dig så jag börjat tro på dem. Orden som nu är hjärnspöken som förstör mina dagar.

Och hur kan DU verkligen göra så mot mig, som om ensaheten och tomheten inte var nog så jobbig för ett år sedan, hur fan ska jag göra, jag kan inte fly. Känns som om vart jag än är på väg finns du i min väg, jag beundrar din kunskap, din syn på livet, men du förstörde mitt och hjärtats.

Vart fan ska jag ta vägen för att slippa bli påmind och var ska jag vända mig när hjärnspökena hotar att spränga mig sönder och samman i ångest. Ångest om hur jag borde vara, hur jag borde se ut och hur framtiden skall bli???

Kan jag inte komma tillfreds med mig själv kan jag inte komma tillfreds med oss heller älskling. Kan inte älska förrän jag lärt mig älska mig själv. Precis så som jag är.