Nöjd
jag vill ju bara vara lycklig. Jag vill få dansa.
Så får jag dansa,
med gubbar, eller bjuda själv.
Var´för vill ingen i min ålder damsa med mig?
Är jag så ful börjar tankarna genast gå,
duger jag inte?
Är jag så dålig?
Å så är jag inte nöjd trots att jag fått dansa med 8 st.
Fan vad jag är en svår människa.
Neråt igen?
Jag blir så arg på mig själv när jag tänker så, för jag är värd så mkt mer, mende destruktiva förhållande jag levde i har fått mig att känna att jag inget är värd. har fått mig att se ner på mig själv och dessutom inte känna jag duger till någonting.
Svartsjukan, kontrollen gnager sönder mig inombords... Jag orkar inte veta att jag kan bli själv kvar och han kan vara den som hittar någon örst... Jag vill ju egentligen bli älskad...
Men kommer jag nånsin tillåta någon att komma nära inpå, lita på någon av rädsla att det ska bli likadant igen, att jag ska bli utplånad och sårad... ja jag vet varken ut eller in.
Skit var det här
jag kan inte dölja mina känslor - jag måste få vara glad, ledsen, besviken, arg.
samtidigt är jag vuxen och som vuxen måste man hantera sina impulser...
Jag är ändå glad jag har känslor men jag är inte glad att jag inte har någon självkänsla...
Lycka
en konstig känsla av längtan efter M, en konstig känsla att hälsa på den som tog 6 år av min lycka och mitt liv och inte känna NÅGONTING. Kanske har jag tagit kontrollen tillbaka över mitt liv. Kanske präglar inte heller svartsjuka och kontroll mig längre.
Kanske känner jag äkta lycka? Kanske vågar jag satsa?
Livet börjar trots allt arta sig och familj, vänner, utbildning finns snatrt i hamn. Kanske ett jobb och bostad också så småningom.
I feel good!
Sluta älta, klaga och gnälla
Jag ör sjukt dåligt på att vara positiv. Men jag skriver bara när jag mår dåligt.
Samtidigt är de då som jag är mest kreativ, vet inte vad jag ska göra med alla känslor annars.
Jag helt enkelt svårt att hantera mina känslor, ni som inte vet det vet det nu och ni som redan visste hoppas jag stannar kvar.
Jag tror livet har tagit en vändning igen. Jag tror att glädjen börjar ta prägel på min dag.
Jag känner fjärilar i magen, jag känner äkta glädje när jag får dansa, när du ringer, när jag tänker på jobb, bostad och framtid...
Jag tänker på honom ofta, fortfarande, men jag tänker också på M. Han får mitt hjärta att slå ett extraslag ibland när jag tittar på telefonen.
Men jag är rädd, rädd att göra något dumt, att såra honom, att inte vara mogen, rädd att kasta mig ut. Också rädd att utplåna mig själv igen nu när jag äntligen ser lite ljus på min väg igen och känner både hopp och glädje i livet. För jag ska ALDRIG ALDRIG göra så mot mig, låta någon göra så eller låta någon behandla mig så igen. INTE DU, INTE HAN och INTE HELLER JAG!
Så är det bara, därför är jag också rädd. Att tappa mig själv nu när jag äntligen hittat en liten, liten bit av det som försvunnit under sista åren i mitt liv!
