UrSarasLiv

Vågar jag?
...Släppa taget nu!
Gå vidare,
ge mig hän åt någon?
Lita på någon annan?
Satsa?
Är jag redo?

Jag är rädd;
Att det ska sluta likadant igen,
att jag ska bli sviken av någon,
att jag ska bli lämnad igen,
att jag ska självutplåna mig själv.
Attt jag inte läkt ihop ordentligt.

Jag är rädd att ärrvävnaden ska spricka upp,
att jag ska falla igen,
längre och längre ner.
För det orkar jag inte.
Inte nu,
när jag sakta, sakta börjat klättringen uppför.

Var inte så jävla rädd för och möta mig i sorgen och tvivlen på mig själv. Var inte så rädda.
Jag vet att jag är för jävligt, jag vet ingen orkar lyssna på mig hur många gånger son helst eller hur länge som helst. Men jag måste, få prata för annars blir jag knäpp.
Jag måste få gnälla för att såren någon gång ska läka.

Orkar ni inte lyssna på mig, konfrontera mig, stötta mig, finnas där som stöd så var ialla fall min vän, fråga mig om jag är sugen på och hitta på något, se på tv, gå en sväng, träna, festa. Ja vad som helst som får mig att tänka på annat och glömma för stunden. Men låt bara få veta att ni inte överger mig hur piss jag än mår. 

Jag hoppas jag ska komma upp från depressionen men det kommer att ta ett tag. Det är mkt nu, det är 6 år av mitt liv, min framtid och det förflutna som spökar som jag ska göra upp med. Göra upp med mina hjärnspöken och mitt ältande för alltid. Jag har sagt det förr men om jag inte klarar det nu, klarar att stå på egna ben, bli stark och självständig utan ett beroende av någon annan. Beroende av någon som älskar mig och bekräftar mig som person.
Jag måste klara det för jag vill inte att mitt liv ska bli som det har varit de senaste åren en gång till. Jag vill inte offra allt, hela mitt liv och utplåna mig själv för att passa in och bli älskad. Jag hade så många vackra sidor som jag har utplånat. Mina vänner saknar dem, min familj saknar dem, jag saknar dem även om jag inte minns dem så mådde jag bättre då.

Jag vill bli kvitt ensamheten, jag vill bli kvitt denna eviga trötthet och dessa sömnlösa nätter.
Jag vill att ni som umgås med mig ska bli glada och inte trötta av att se mig och umgås med mig. Men det måste få ta lite tid. Föreställ er hur trött jag känner mig om ni kan träffa mig någon enstaka timme och bli trätta. Föreställ er hur det är och leva med denna trötta personlighet, denna dystra sinnestämmning dygnet runt, 24h. Hur det känns som bly för varje steg jag tar, hur det känns som en sten som ligger över axlarna (eller ett helt berg), hur hjärtat ska gå i miljöner bitar av sorgsenhet, längtan, saknad och panik....
HUr de känns att se framtiden som svart. Med bara en liten glimma av hopp när någon uppskattar det jag gör, när jag känner att jag för stiden får ro och frid. Kan känna glädje.

Jag  vill att det ska vara slut på denna tiden nu, så ni får mig tillbaka (även om jag aldrig blir som jag var), nu är jag visare, mer sårbär och skör.

Så snälla överge mig inte när de känns som värst. Jag tar hela tiden 2 steg framåt och ett tillbaka, jag kan snart inte ta mer steg tillbaka.

Skulle någon sakna mig om jag dog?
Skulle någon gråta sig sönder och samman på nätterna av saknad?
Skulle någon bara andas ut och vara glad att jag inte plågar dennes liv längre?
Skulle någon ångra något denne sagt eller gjort mot mig?
Skulle någon skratta åt mig, åt det fåniga grubbleriet som knäckte mig, som gjorde att jag inte orkade?
Skulle någon älska mig?
Skulle någon komma ihåg mig?
Skulle jag leva vidare i era hjärtan?

Jag har ont i magen, jag sover inte, jag är förkyld, jag drömmer, jag gråter, allt är som ett stort svart mörker.
Jag orkar inte mer, inte ta mig upp ur mörkret, orkar inte leva själv, orkar inte utan dig, men orkade inte med dej.

så vad är jag då? Ingenting, jag visste inte vem jag var då och jag vet det ännu mindre idag. Nu vet jag vem jag ville vara, nu vet jag vad jag saknar. Saker jag inte vill och kan leva utan.
Värst av allt är ensamheten som jag tvingas leva med. Jag kommer aldrig hitta någon. För ingen vill väl ha en överviktig tjjej som e för tjock för sitt eget bästa. Ingen ser mig väl med ögon som de ser en normalviktig söt tjej (för söt är jag), utan de bara stirrar, när jag dansar, går, pratar så stirrar de.
Jag försöker verkligen gå ner i vikt men jag måste ju äta, jag har ingen matlust längre. Jag har inet heller någon ork att gå vidare, lämna det vi hade bakom mig. Det gör så ont, jag vill må bra, gå vidare, bli lycklig, hitta någon som älskar mig...

Jag tror jag går sönder, slits i stycken.

Hatar att mitt liv och mina planer inte blev som planerat. Hatar att jag ska ta mig upp ur skiten igen. Hatar att du gång på gång tar grepp över mig igen, att du stampar på en som redan ligger. Jag hatar tanken att jag kan bli lämnad ensam, få leva själv resten av livet medan du hittar någon annan. Jag hatar tanken på att du har det bra utan mig, tanken på att någon annan ska få dela livet med dej och de drömmar och den framtid jag byggde upp för oss.

Jag hatar att jag smatidigt som jag ska försöka ta mig upp från helvetet, ta mig genom det och skapa mig ett eget liv där jag är piloten samtdigt också ska börja fundera på framtiden. Söka jobb, lägenhet, flytta, sluta skolan och tryggheten. Mista mina vänner och det stöd jag har i er idag.

Jag är rädd att falla ännu djupare ner i det mörker dit jag är på väg idag... Jag är rädd att släppa taget om mina drömma som inte blev som jag önskade. rädd att om jag släpper taget blir själv för resten av livet.

Det ger mig ångest. Jag måste bli kapten i mitt liv. Lära mig acceptera mina käsnlor, lära mig hantera dem. Lära mig vara själv. Tycka om mig själv.

Jag är full. Ensam, full, ful... Besviken.... Fan vad jag ville ut. Jag vill inte vara ensam mer, jag får liksom ingen ordning på liv utan den del som saknas. Jag hatar ensam kvar mellan 3 par, jag orkar inte det, saknaden blir för STOR. Jag orkar inte leva så här.

Jag vill ha någon, helst dig för du hade det jag jag saknar. Du hade natur, familj, vänner, du hade allt som jag byggde mitt liv på. Jag vill vakna upp ur denna dimma, fylla... Detta liv.

Jag vill bli lycklig nu!!!!