Kanske inte så smart...?
Att bjuda hem dig? Nu har jag iaf fått mina saker, det är ett definitivt slut! Samtidgt fick jag se att vi kan umgås, vi har haft det trevligt och mysigt tillsammans...
Jag har tänt ett nytt hopp i mig, kankse inte så smart när jag vet att det aldrig blir vi?
Men jag saknar honom och (älskar?) när jag får känna närheten av hans hud, den kändes så bekant, den var så mjuk, den luktade du. Den påminde mig om det bra, men också det dåliga saker och minnen.
Den fick mig att hoppas att det ska vara vi, att det ska bli bra men jag VET att det ALDRIG blir vi igen, aldrig någonsin...
Jag hoppas du får leva ensam resten av livet, för min svartsjuka skulle ta död på mig annars, speciellt om du får någon annan före mig... Speciellt ikväll, när jag vet att du kan vara så jävl underbar.
Saknaden och ensamheten blir ännu större idag, nu när du varit här och försvunnit från mig, igen... Men ska vi ses måste jag leva med det, att det aldirg blir vi, att det aldrig blir vi, eller vi får känna den kärleken. Vi kommer aldrig älska varandra igen och kärleken bli så stark.
För trots att jag älskar dig gör jag det inte längre, inte så mkt att jag vill leva med dig resten av livet. Jag vill ALDRIG ME ha det som vi hade det, eller må som jag gjorde ihop med dig.
Om jag bara ahde någon som kunde ge mig trygghet, kärlek och närhet, som jag älskade så jag hade sluppit hoppas att det ska bli, för det kommer det aldrig bli. Vänner? Ja vill vara din vän, men kommer jag klara av att gå vidare till någon annan då? Jag kommer alltid känna för dig mer än som en vän, jag kommer på aätt o vis alltid älska dig, men inte som jag gjorde det, inte så man kan dewla ett liv. Du var min första men också största kärlek, i 6 år har du funnits i mitt liv, klart man har rätt o känna så här då?
Tack för du tog med min älskade gosse.... Jag har saknat honom så, nu hoppas jag vi får ses snart igen.. För längtan efter honom är större än allt. Hur kan man sakna en katt så mycket? Eller är han bara ett substitut för dig?! Tror inte det, för han älskar mig och saknar mig verkligen, syntes att han blev glad av o träffa mig och vaar med mig ikväll (oss), han spann ju i 6 timmar.
Nu ska jag sova på saken, längtan, saknaden och hoppas det är bättre imon,
Jag har tänt ett nytt hopp i mig, kankse inte så smart när jag vet att det aldrig blir vi?
Men jag saknar honom och (älskar?) när jag får känna närheten av hans hud, den kändes så bekant, den var så mjuk, den luktade du. Den påminde mig om det bra, men också det dåliga saker och minnen.
Den fick mig att hoppas att det ska vara vi, att det ska bli bra men jag VET att det ALDRIG blir vi igen, aldrig någonsin...
Jag hoppas du får leva ensam resten av livet, för min svartsjuka skulle ta död på mig annars, speciellt om du får någon annan före mig... Speciellt ikväll, när jag vet att du kan vara så jävl underbar.
Saknaden och ensamheten blir ännu större idag, nu när du varit här och försvunnit från mig, igen... Men ska vi ses måste jag leva med det, att det aldirg blir vi, att det aldrig blir vi, eller vi får känna den kärleken. Vi kommer aldrig älska varandra igen och kärleken bli så stark.
För trots att jag älskar dig gör jag det inte längre, inte så mkt att jag vill leva med dig resten av livet. Jag vill ALDRIG ME ha det som vi hade det, eller må som jag gjorde ihop med dig.
Om jag bara ahde någon som kunde ge mig trygghet, kärlek och närhet, som jag älskade så jag hade sluppit hoppas att det ska bli, för det kommer det aldrig bli. Vänner? Ja vill vara din vän, men kommer jag klara av att gå vidare till någon annan då? Jag kommer alltid känna för dig mer än som en vän, jag kommer på aätt o vis alltid älska dig, men inte som jag gjorde det, inte så man kan dewla ett liv. Du var min första men också största kärlek, i 6 år har du funnits i mitt liv, klart man har rätt o känna så här då?
Tack för du tog med min älskade gosse.... Jag har saknat honom så, nu hoppas jag vi får ses snart igen.. För längtan efter honom är större än allt. Hur kan man sakna en katt så mycket? Eller är han bara ett substitut för dig?! Tror inte det, för han älskar mig och saknar mig verkligen, syntes att han blev glad av o träffa mig och vaar med mig ikväll (oss), han spann ju i 6 timmar.
Nu ska jag sova på saken, längtan, saknaden och hoppas det är bättre imon,
Ensam, ensam, ensam...
Idag e en sån kväll när jag bara skjuter på sängående av ensamhetsskäl. Vill inte lägga mig själv, trots att jag egenligen har vant mig vid känslan och situationen att jag troligen kommer sova själv, vakna själv, mysa i soffan en fre och lör kväll-ensam. Allt ska göras ensamt.
Fast egentligen är det skönt för vi är båda överens om den absurda situation vi hade och hur mycket vi sårade varandra. Vi var inte ämnade för varandra, men fan att de ska gå 6 år av mitt liv, mina ungdoms dagar innan jag vågar se det och inse det.
Fast jag har väl inte fattat, väntar fortfarande på att du ska fatta, att man är två, att du ska förstå andra människor, förstå mig och acceptera mig, Men DU gjorde aldrig det, du ville aldrig det. Du älskade mig aldrig heller. Hur kunde jag vara så dum-ung och naiv och dum?!?! Hur kunde jag låta mig såras så mycket, hur orkade jag stå ut? Hur orkade jag med skola, fritid och allt annat när jag mått så dåligt och haft det så soom jag haft det hemma? Varför kämpade jag så länge, varför kunde jag inte släppa taget tidigare? Då kanske jag varit lycklig och inte ensam idag, ikväll, inatt.
Förbannade jävla ensamhet, den tar död på mig. Längtan efter någon att vara nära någon, någon som smeker en, värmer ens kropp, som snarkar bredvid. Jag saknar det så det gör ont. Jag saknar DET- INTE DIG.
Man blir visare med åren-man blir smartare av erfarenheter.
Det som inte dödar-det härdar.
Fast egentligen är det skönt för vi är båda överens om den absurda situation vi hade och hur mycket vi sårade varandra. Vi var inte ämnade för varandra, men fan att de ska gå 6 år av mitt liv, mina ungdoms dagar innan jag vågar se det och inse det.
Fast jag har väl inte fattat, väntar fortfarande på att du ska fatta, att man är två, att du ska förstå andra människor, förstå mig och acceptera mig, Men DU gjorde aldrig det, du ville aldrig det. Du älskade mig aldrig heller. Hur kunde jag vara så dum-ung och naiv och dum?!?! Hur kunde jag låta mig såras så mycket, hur orkade jag stå ut? Hur orkade jag med skola, fritid och allt annat när jag mått så dåligt och haft det så soom jag haft det hemma? Varför kämpade jag så länge, varför kunde jag inte släppa taget tidigare? Då kanske jag varit lycklig och inte ensam idag, ikväll, inatt.
Förbannade jävla ensamhet, den tar död på mig. Längtan efter någon att vara nära någon, någon som smeker en, värmer ens kropp, som snarkar bredvid. Jag saknar det så det gör ont. Jag saknar DET- INTE DIG.
Man blir visare med åren-man blir smartare av erfarenheter.
Det som inte dödar-det härdar.
Saknad
Att 2 små liv på 4 ben och päls kan föra en såndan oerhörd smärta, längtan och saknad. Jag orkar inte leva med att du får tom dom, jag saknar dem mer än jag saknar dig,
det är helt sjukt, men sant.
Lars Winnerbäck
"Jag får liksom ingen ordning på mitt liv,
det kan vara så förfärligt, det kan vara så bra."
det kan vara så förfärligt, det kan vara så bra."
Vilken idiot ...
Vilken idiot jag varit. Rannsakat mig själv och det jag kommit fram till är skrämmande. Hur kan man bli så rädd för ensamheten att man klamrar sig fast vid någon man inte älskat på ett par år bara för man är så rädd och kasta sig ut och lämna den trygghet man har. Inte konstigt på att jag har mått pyton, klandrat mig själv, tagit åt mig av alla hårda år, skrikit, gråtit och skrattat av ironi åt det helvete vi hade ihop.
Fast vi hade inget ihop, du hade ditt och jag hade mitt liv. Vi fanns inte. Vi var bara en Dröm och en illusion om en framtid jag hoppades att jag skulle få. Men jag ser ju nu, i mörkret och den ensamhet jag fick att jag levt på drömmar, rädsla för ensamhet och hopp. Att jag offrat mig själv, mina drömmar och mitt liv för att få ett liv att fungera ihop med en person jag inte är skapt att leva med. En person där man får vara ihop med hela familjen, ett förhållande där man är mindre värd i den man älskars ögon.
Aldrig, aldrig mer att jag tänker utsätta mig för denna kränkning mera. Aldrig mera att du ska få göra mig illa mer. Aldrig att jag själv ska göra så här mot mig- utplåna mig själv. Att man kan göra så mot sig själv för att få vara nära någon, få en kram?!?!?!
Sakta sakta kommer jag att hitta mig själv, bygga upp en framtid, ett liv och en självkänsla. Någon gång kommer jag bli älskad av någon som verkligen älskar mig för den jag är, som verkligen vill leva med mig och accepterar mina drömmar, stöttar mig. Finns det någon därute?
(Någon i min ålder som vill leva med en något labil tjej, som offrar alla sina planer i rädsla att förbli ensam hela livet. Någon som vill bli älskad, värderad högst på jorden (näst efter mig). Någon som orkar stå ut med mig när jag blir frustrerad, för att jag inte mår bra, för att någon inte lyssnat eller för att jag bara vill ha en kram.).
Varför ska jag vara så förbannat självdestruktiv att jag utsatt mig för detta?! Att jag kämpat, kämpat och kämpat och lärt mig älska något så mycket att jag hatar det. Att jag tillsist fann mig själv, hittade ett hem, en framtidsdröm, en familj som älskade varann högst på jorden (som inte släppte in mig), vänner, djur, natur och skog, intresse... Allt har glidit ur mina händer, idag har jag ingenting. Jag har fallit så jävla tungt. Det gör ont - i själen, i hjärtat, i hjärnan, i kroppen... Såret är så djupt och ärret kommer inte bli vackert. Men kanske läker det någon gång, om en lång lång tid.
Fattar att han fick det så jävla bra-inlindad i en bomullsvagga landade han. Han har allt kvar som jag har mist, ett hem, en framtid, trygghet, sin familj, vännerna, skogen, djuren och drömmar.
Han har allt utom den kärlek som vi förlorat för länge länge sen.
Långt före bråken, de sårande orden, otroheten.
Jag är förlorad och vilsen, mer vilsen än var jag var när jag i alla fall hade mina drömmar, mitt hopp, min trygghet. Nu har jag ingenting av det jag saknar. Jag har inte ens mig själv för jag har utplånat mig själv. Nu har jag bara minnen, bra, dåliga, roliga, tråkiga-minnen från 1/4 av mitt liv. Mitt liv med någon som jag levt med men som inte älskat mig mer än "ibland-När jag är glad".
Kanske hittar jag tillbaka till mig själv igen. Kanske finns det någon som älskar mig därute och vill leva sitt liv med mig när jag tagit mig genom detta helvete. Jag har en familj, vänner, en lägenhet (ensamheten), en utbildning. Men jag har inga framtidsdrömmar längre. För mina drömmar och mitt liv fanns hos dig - i den illusion och i det hopp jag byggde mitt liv på. Hur ska jag hitta nya vägar när mitt liv och min kärlek trots allt är starkare än allt annat? När mitt hjärta tagit så jävla mycket stryk!
Fast vi hade inget ihop, du hade ditt och jag hade mitt liv. Vi fanns inte. Vi var bara en Dröm och en illusion om en framtid jag hoppades att jag skulle få. Men jag ser ju nu, i mörkret och den ensamhet jag fick att jag levt på drömmar, rädsla för ensamhet och hopp. Att jag offrat mig själv, mina drömmar och mitt liv för att få ett liv att fungera ihop med en person jag inte är skapt att leva med. En person där man får vara ihop med hela familjen, ett förhållande där man är mindre värd i den man älskars ögon.
Aldrig, aldrig mer att jag tänker utsätta mig för denna kränkning mera. Aldrig mera att du ska få göra mig illa mer. Aldrig att jag själv ska göra så här mot mig- utplåna mig själv. Att man kan göra så mot sig själv för att få vara nära någon, få en kram?!?!?!
Sakta sakta kommer jag att hitta mig själv, bygga upp en framtid, ett liv och en självkänsla. Någon gång kommer jag bli älskad av någon som verkligen älskar mig för den jag är, som verkligen vill leva med mig och accepterar mina drömmar, stöttar mig. Finns det någon därute?
(Någon i min ålder som vill leva med en något labil tjej, som offrar alla sina planer i rädsla att förbli ensam hela livet. Någon som vill bli älskad, värderad högst på jorden (näst efter mig). Någon som orkar stå ut med mig när jag blir frustrerad, för att jag inte mår bra, för att någon inte lyssnat eller för att jag bara vill ha en kram.).
Varför ska jag vara så förbannat självdestruktiv att jag utsatt mig för detta?! Att jag kämpat, kämpat och kämpat och lärt mig älska något så mycket att jag hatar det. Att jag tillsist fann mig själv, hittade ett hem, en framtidsdröm, en familj som älskade varann högst på jorden (som inte släppte in mig), vänner, djur, natur och skog, intresse... Allt har glidit ur mina händer, idag har jag ingenting. Jag har fallit så jävla tungt. Det gör ont - i själen, i hjärtat, i hjärnan, i kroppen... Såret är så djupt och ärret kommer inte bli vackert. Men kanske läker det någon gång, om en lång lång tid.
Fattar att han fick det så jävla bra-inlindad i en bomullsvagga landade han. Han har allt kvar som jag har mist, ett hem, en framtid, trygghet, sin familj, vännerna, skogen, djuren och drömmar.
Han har allt utom den kärlek som vi förlorat för länge länge sen.
Långt före bråken, de sårande orden, otroheten.
Jag är förlorad och vilsen, mer vilsen än var jag var när jag i alla fall hade mina drömmar, mitt hopp, min trygghet. Nu har jag ingenting av det jag saknar. Jag har inte ens mig själv för jag har utplånat mig själv. Nu har jag bara minnen, bra, dåliga, roliga, tråkiga-minnen från 1/4 av mitt liv. Mitt liv med någon som jag levt med men som inte älskat mig mer än "ibland-När jag är glad".
Kanske hittar jag tillbaka till mig själv igen. Kanske finns det någon som älskar mig därute och vill leva sitt liv med mig när jag tagit mig genom detta helvete. Jag har en familj, vänner, en lägenhet (ensamheten), en utbildning. Men jag har inga framtidsdrömmar längre. För mina drömmar och mitt liv fanns hos dig - i den illusion och i det hopp jag byggde mitt liv på. Hur ska jag hitta nya vägar när mitt liv och min kärlek trots allt är starkare än allt annat? När mitt hjärta tagit så jävla mycket stryk!
Dans i mitt liv.
Dans- vad vore livet utan dans? Vad hade jag gjort utan det i svåra tider som dessa?
Dans i mitt liv.
Dans- vad vore livet utan dans? Vad hade jag gjort utan det i svåra tider som dessa?
Mörker
Så har jag gjort det, valt att gå min egen väg. Jag har tagit steget mot ett nytt ensammare liv. Men mitt liv är mitt, jag ska slåss mot alla de tankar av ensamhet, tomhet och panik som finns inom mig. Tankar om att det aldrig kommer blir bra. Att jag aldrig blir lycklig, alltid ensam och aldrig älskad. Fan!
Jag är rädd, att aldrig ta mig ur den separationsångest och den kris jag befinner mig i, rädd för livet.
Kanske det ändå vore enklare att välja den egoistiska vägen. Jag orkar inte leva om inte mina minnen raderas av dig. Mina minnen och 6 år av mitt liv. Saknaden är tidvis större än allt liv, jag kvävs!
Ibland önskar jag att jag vore död... Eller du, för du har dödat min framtid och mina drömmar! Mitt liv, de saker som jag älskade, 6 år av mitt liv, min trygghet, mitt hem, min hjärta. Allt har du krossat.
Nu ska jag laga ihop mig, så igen mina sår, komma på fötter, resa mig och gå vidare. Hur det nu ska gå till när man könner sig ensam, tom och svart?!
