UrSarasLiv

"Jag får liksom ingen ordning på mitt liv,
det kan vara så förfärligt, det kan vara så bra."

Vilken idiot jag varit. Rannsakat mig själv och det jag kommit fram till är skrämmande. Hur kan man bli så rädd för ensamheten att man klamrar sig fast vid någon man inte älskat på ett par år bara för man är så rädd och kasta sig ut och lämna den trygghet man har. Inte konstigt på att jag har mått pyton, klandrat mig själv, tagit åt mig av alla hårda år, skrikit, gråtit och skrattat av ironi åt det helvete vi hade ihop.

Fast vi hade inget ihop, du hade ditt och jag hade mitt liv. Vi fanns inte. Vi var bara en Dröm och en illusion om en framtid jag hoppades att jag skulle få. Men jag ser ju nu, i mörkret och den ensamhet jag fick att jag levt på drömmar, rädsla för ensamhet och hopp. Att jag offrat mig själv, mina drömmar och mitt liv för att få ett liv att fungera ihop med en person jag inte är skapt att leva med. En person där man får vara ihop med hela familjen, ett förhållande där man är mindre värd i den man älskars ögon.

Aldrig, aldrig mer att jag tänker utsätta mig för denna kränkning mera. Aldrig mera att du ska få göra mig illa mer. Aldrig att jag själv ska göra så här mot mig- utplåna mig själv. Att man kan göra så mot sig själv för att få vara nära någon, få en kram?!?!?!

Sakta sakta kommer jag att hitta mig själv, bygga upp en framtid, ett liv och en självkänsla. Någon gång kommer jag bli älskad av någon som verkligen älskar mig för den jag är, som verkligen vill leva med mig och accepterar mina drömmar, stöttar mig. Finns det någon därute?
(Någon i min ålder som vill leva med en något labil tjej, som offrar alla sina planer i rädsla att förbli ensam hela livet. Någon som vill bli älskad, värderad högst på jorden (näst efter mig). Någon som orkar stå ut med mig när jag blir frustrerad, för att jag inte mår bra, för att någon inte lyssnat eller för att jag bara vill ha en kram.).

Varför ska jag vara så förbannat självdestruktiv att jag utsatt mig för detta?! Att jag kämpat, kämpat och kämpat och lärt mig älska något så mycket att jag hatar det. Att jag tillsist fann mig själv, hittade ett hem, en framtidsdröm, en familj som älskade varann högst på jorden (som inte släppte in mig), vänner, djur, natur och skog, intresse... Allt har glidit ur mina händer, idag har jag ingenting. Jag har fallit så jävla tungt. Det gör ont - i själen, i hjärtat, i hjärnan, i kroppen... Såret är så djupt och ärret kommer inte bli vackert. Men kanske läker det någon gång, om en lång lång tid.

Fattar att han fick det så jävla bra-inlindad i en bomullsvagga landade han. Han har allt kvar som jag har mist, ett hem, en framtid, trygghet, sin familj, vännerna, skogen, djuren och drömmar.

Han har allt utom den kärlek som vi förlorat för länge länge sen. 
Långt före bråken, de sårande orden, otroheten.

Jag är förlorad och vilsen, mer vilsen än var jag var när jag i alla fall hade mina drömmar, mitt hopp, min trygghet. Nu har jag ingenting av det jag saknar. Jag har inte ens mig själv för jag har utplånat mig själv. Nu har jag bara minnen, bra, dåliga, roliga, tråkiga-minnen från 1/4 av mitt liv. Mitt liv med någon som jag levt med men som inte älskat mig mer än "ibland-När jag är glad".

Kanske hittar jag tillbaka till mig själv igen. Kanske finns det någon som älskar mig därute och vill leva sitt liv med mig när jag tagit mig genom detta helvete. Jag har en familj, vänner, en lägenhet (ensamheten), en utbildning. Men jag har inga framtidsdrömmar längre. För mina drömmar och mitt liv fanns hos dig - i den illusion och i det hopp jag byggde mitt liv på. Hur ska jag hitta nya vägar när mitt liv och min kärlek trots allt är starkare än allt annat? När mitt hjärta tagit så jävla mycket stryk!

Dans- vad vore livet utan dans? Vad hade jag gjort utan det i svåra tider som dessa? 

Dans- vad vore livet utan dans? Vad hade jag gjort utan det i svåra tider som dessa? 

Så har jag gjort det, valt att gå min egen väg. Jag har tagit steget mot ett nytt ensammare liv. Men mitt liv är mitt, jag ska slåss mot alla de tankar av ensamhet, tomhet och panik som finns inom mig. Tankar om att det aldrig kommer blir bra. Att jag aldrig blir lycklig, alltid ensam och aldrig älskad. Fan!

Jag är rädd, att aldrig ta mig ur den separationsångest och den kris jag befinner mig i, rädd för livet.
Kanske det ändå vore enklare att välja den egoistiska vägen. Jag orkar inte leva om inte mina minnen raderas av dig. Mina minnen och 6 år av mitt liv. Saknaden är tidvis större än allt liv, jag kvävs!

Ibland önskar jag att jag vore död... Eller du, för du har dödat min framtid och mina drömmar! Mitt liv, de saker som jag älskade, 6 år av mitt liv, min trygghet, mitt hem, min hjärta. Allt har du krossat.

Nu ska jag laga ihop mig, så igen mina sår, komma på fötter, resa mig och gå vidare. Hur det nu ska gå till när man könner sig ensam, tom och svart?!

Är jag 3-23-33, det är den stora frågan? Och vad vill jag vara?
Jag vill inte vara alltihop i alla fall. Jag tänker sluta vara 3 år, för det är jag humörsmässigt.
Jag tänker leva ungdom och vara 23 år lite till, jag ska FLYTTA, vill resa och jag ska jobba.
33 år kommer jag att bli och då vill jag ha hus, man och barn,
fast jag känner att det kan vänta, eller ibland att jag inte vill vänta!

Jag måste vänta för nu har jag varken man eller hus längre. Nu har jag snart bara en lägenhet på 28kvm. ENSAMHET. Plugg. Stress.

Jag vill inte flytta, jag vill inte packa alla mina saker och dra.
Jag vill däremot köpa nytt, inreda efter hur jag vill ha det, köpa en säng och en soffa.
Då kanske jag tar steget från 3->23->30?

Tankarna på att flytta gör mig faktiskt upprymd. Känner mig glad, känns spännade och som en nystart. Samtidigt är det vad jag vill allra minst i hela världen, men jag antar att det är vad jag har behövt i många, många år nu. Närmare de sista 2 åren faktiskt. Man löser inte vissa problem ensam, och man hittar inte sig själv tillsammans med någon annan heller.

Samtidigt så är jag vilsen. Kanske är det som du säger. SLUTA LETA så hittar du dig själv! Men det är svårt när jag inte vet i vilken ände jag befinner mig. Ena sekunden är det på avgrundens brant, nästa svävande bland hopp  och drömmar.

Jag blir knäpp. Alla dessa TANKAR, allt detta ÄLTANDE, allt detta KÄMPANDE.

Blä.

sommaren verkar bli kort i år.
Men sommarjobb. YES. Nu är det klart! Underbart det ska bli kul.

Och tentan klarade jag oxå så förväl tentaångest!!!!

Och nej jag är inte sjuk i huvudet, det har jag bestämt mig för att inte vara. Och inte 3 år heller.

Jag har inte gett upp ännu. Men jag tillhör den sortens människor som inte ger upp så lätt och hellre självutplånar mig själv för att få det som jag vill. Nu är det vinna och försvinna som gäller. Eller försvinna och förlora. Eller vara kvar och förlora. Eller vara kvar och vinna. Det sista minst troligt.

Jag hatar det, Jag orkar inte leva längre, inte så här. Inte med di men inte heller utan dig. Jag har ingenstans att ta vägen, o jag är ingenting utan detta heller. Jag har utplånad mig själv.Du har fått mig att tro att jag lidr av en den ena och än de andra sjukdomen. Men jag är INTE sjuk i huvudet. Fatta det. Fata att jag är känslosam. Visst måste jag kunna ha en vettig diskussion det är jag väl med på. Men man måste få lov o bli ledsen och besviken om man har blivit överkört. Jag vet att du är snäll. Men just nu har du faKTISKT varit elak, Men kan du inte förstå att jag bli ledsen då, att jag sörjer över att du beter så här mot mig. Det VÄRSTA är saden att du dessutom ger mig skulden för att jag blir arg och att det är så FEL. Men är det så koinstigt då? Jag är väl inte merän männsika. Jag har så många fel och briter och jag är absolut inte perfekt. Jag vet. Men jag känner sympati för dig, jag vet när du blir ledsen eller behanbdlar dig illa. Jag till och med tar på mig skulden. Det värsta är att ag gör det hela tiden.... Det är inte konstigt att jag är en liten skit som ligger nertryckt i jorden. En skit som inte flugorna vill bygga bo i. Inte ens det är jag värd, inte för dig och inte heller för dig. Inte konstigt på at man blir arg hela tiden och har noll självkänsla? eller hur.

Jag orkar inte leva detta jävla liv bakom denna masken mer. Jag orkar inte leva alls för så fort jg känenr lite hopp så brister allt för mig och jag mår ännu jävligare än vad jag gjort under hela tiden.

Prövar Gud mig eller varför ska det vara så här? Jag orkar inte längre jag ger upp. ag har blivit ett psykfall, jag är ingenting. Hjälp mig någon. Hjälp mig för jag orkar inte leva mera. Jag orkar inte med mig själv och alla mina fel och brister. Jag orkar itne leva utan din sympati och att du alltid ska sätta mig sist blnad all familj och dina intresse,

Det finns ju ingen tid över för oss. Jag har ju sysslosatt mig med alla saker för attjaginte orkar vänta på att du ska komma hem så vi någon kan göra saker ihop.

Jag orkar inte att möta dig längre. Man är faktiskt 2 i ett förhållande. Man är 2!!!! Kan du inte fatat det. Det är inte rätt mit mig. Men det är inte heller rätt att du inte gegr mig en chans genom att acceptera mig som människa, med fel och brister. Genom allt mötande mot dig har du ju bara blivit mer och mer avståndstagande mit mig.

Du säger åt mig att ara glad, men är jag glad är det fel för då överspelar jag, säger du. Men tänk om jag e glad? O e jag arg är de mitt fel oavsett varför. O är jag ledsen är det mitt fel flr att jag ser saker så negatovt. Lagar jag mat är det fel mat. Städar jag och ber dig hjälpa till är jag en tjatig jävla kärring. Vad fan sa jag göra då? Försvinna ur jorden eller?

Varför e jag kvar, när du inte älskar migsom den jag är? När du inte ger mig chansen och stöttar mig i den hjälp jagh får, i köerna jag stå eller när det går bra i skolan? är de inte det som man ska göra om man är i ett förhållande?

eller har jag fått det om  bakfoten, att det bara är den med en brist som ska ändra sig helt o hållet för o passa in?

Ska man inte som par hitta på saker tillsammans, kännamed den andra, ta tid för varandra, sätta varandra i främsta rummet och älska varandra? eller ska man som vi gölr,vara hemma så lite som möjlig, aldrig åka bort från vardagen för o ha tid för varandra eller sätta sig själv, sina intressen ochallt annat före sinpartner? Är det så det verkligen ska vara?
För i så fall. Ja jag vet inte.

Måste hitta mig själv i all skit först. O fårgan är om jag någonsin gör det O skulle ja göra det hittar vi inte varandra för då e jag e annan människa, en lycklig männniska. Förhoppningsvis den som jag en gång vr. En som kan ta en diskussion, som är glad (som jag är i txskolan idag), som lever och njuter av livet. Samtdigt inte ha så höga krav som jag har idag. Förde e orimlaiga. Man kan inte fixa skolan, jägarexamen, kvällskurser, vänner, tränig, tv, fritid, sambo, mat, hus, hem och framtidsplaner.

Jag har inga fel förutom dessa krav, denna noll självkänsla och att jag är känslosam och alltid låter käsnlorna styra. Dessa jävla känslor.

Jag är en kvinna, i behov a bekräftelse fördt jag gör, i behov av uppskattning, trygghet, närhet, någon att växla ideer med, någon att prata med och någon som acceperar mig som den jag är. Dessutom är vi kvinnor så dumma på o säg vad vi egentligen vill.

Denna blogg är så jävla negativ mn jakan inte inte hjälpa. Jag tror nog tyvärr inte att det hjälper mig heller. För jag mår skit, riktigt skit. Jag orkar inte mer, vi orkar inte mer. För så fort det blivit llite bättre säger du bara att de inte har det om man frågor eller så faller jag ännu djupare ner i detta helvete. Det finns ju bara mörker. Ingen väg upp. Är jag sjuk i hivdet, har ag gått i väggen? Nej jag är sönderstressad, men det är inte allt.

Jag orkar inte leva mer, inte så här, int e tillsammans men inte själv hellerför jag har ingenstans att ta vägen, o jag är ingen utan dig heller. Jag vet inte vad jag ska göra. Snälla, hjälp mig någon.

Maila, ring psyket, gör vad ni vill. men jag klarar inteav detta livet mera, jag känner ingen glädje i det och inget ljus. Hoppet är ju det sista som överger en. O det är inte mkt kvar. Jag bara önskar att jag kunde vakna upp, må bra, och att detta liv och den mardröm jag leever är över.

Hjälp mig någon. För så här kan livet inte fortgå.

Fredag, ledig, men får väl sätta mig i böckerna en stund.
O så måste jag handla före utgång i kväll =) Ska bli supertrevligt!
Klarade tentan o igår lyckades jag sätta en PVK ordentligt. Underbart!!! Toppendag. Avslutades med träning, lite plugg oc ett samtal med kära mor...
 Ha en trevlig helg nu allesammans. Kram på er!

Vilket underbart slut på veckan. Kommer körande på uppfarten, o vem får jag se? Jo FINDUS ÄLskade katt! Han är tillbaka! Lite magrare och lite mer kelen. Jag undrar vad han har gjort och hållit hus under 2,5 månader. Jag som trodde han hade blivit påkörd eller uppäten av något djur... Tack Gud. Du gav mig honom tillbaka!
Hlgen handlade i övrigt om träning, plöjningssm i Huseby och bio samt kinamat med älskling.

Veckan består av plugg, gym och så intervju på BUP på torsdag tll vårt grupparbete. Så vardagen rullar på.

Hösten är här, idag e det upphåll, man kanske ska masa sig ut o ta lite friskluft? Träning o kurs i kväll. På torsdag börjar jägarexamen.... Skoj!

Älskade Gosse!   

yes, underbart att det är höst. Det betyder gula löv, luften kall o frisk. Vissa dagar regn, blåst o sånt väder att man bara vill krypa under en filt o dricka te i soffan framför tvn. Allt e underbart...
Men skolan, ja den blir nog stressig, det brukar den vara.

Kalas idag, trevligt.
Granadapremiär i morgon, party party.

Får snart hem en ny kisse. Men jag saknar min Findus. Undrar vad ditt öde blev?

Har träningsväk idag. efter ett cykelpass på gymmet igår. Gött =)

Om man slutar älta är det så mycket lättare att vara positiv o leva i nuet.

Jag älskar dig, sötis.

Jag verkligen HATAR när du gör så här. Man anstränger sig för det ska vara bra o verkligen hör av sig o så bara skiter du i mig, för de e faktiskt så jag känner. FAN!

Måndag o skola o en massa plugg, träning och kör med. Har jag tagit på mig för mycket saker att göra i höst tros?

Haha nu leker livet igen, snacka om problem och att man inte kan finna sig själv. Har ju ett humör som pendlar så.
Tack älskling, jag känner mig pirrig, nästan lite nykär, eller iaf nynervös. Äntligen, vilka underbara initiativ.
Jag älskar dig.

jag hatar dig, jag hatar dig så det gör ont när du gör så här. När du kör över mig, allt jag säger och allt jag vill.
Igår var jag så glad, kunde se det bra även om det är så långt från bra man kan komma just nu. Kunde acceptera läget. Men så ska du alltid sova, sova så fort man försöker umgås och vara mysig, anstränga sig. Jag blir så besviken, känner mig totalt jävla oduglig. Lyckades då avhålla en situation som oftast blir bråk. Var så STOLT över mig. men du ser inte du, för du ser bara FELEN, vi har och jag har och det är ALLTD MITT FEL. Fan vad jag hatar det. O så blev det som det blev idag. Jag bad vänligt, men saker och ting gör sig inte självt här hemma. Det är jag som gör det, jag som ploclar ordning men du tror visst att det är du eller att det blir rent av sig själv.

Jag vet att jag inte är ensam men just nu känns det så.

Vad vore jag utan er mina vänner? Jag vet att ni tycker jag är dödens jobbig, men jag orkar inte ha det så här, jag måste få ventilera mig lite. Jag måste ha all tid på gymmet, kören, vännerna, utgång o nu har jag hoppat på en extra kurs. Allt för o hålla mig borta hemifrån med risk att GÖRA FEL. För det är visst det enda jag kan, eller hur älskling?

Fan ta livet.  Men kärlek till de som finns för mig o de som stöttar mig.
Hoppas du får det fint på Irland, underbara syster. Jag kommer o sakna dig.

Jag saknar den jag var, den jag vill vara och den jag kan vara när jag är glad, i skolan. Men var e lyckan? Jag vill vara lycklig. Vill kunna skratta från hjärtat igen. Inte ens det kan jag ju älskling, för du skrattar jag ju för högt!!! Så säg mig. Hur vill du att jag ska vara för o behaga dig älskling?

Jag vet inte själv, för jag har tappat mig själv någon stans på vägen och försöker nu skaffa mig ett eget. Med all träning, kör, vänner, skola osv. men det är inte så lätt o hinna med det, för dygnet har inte 48 timmar så jag kan städa, laga mat, handla o passa upp dig också. Så du kan hinna med ditt liv. Varför måste du leva på familjen o inte med mig?

Gode Gud, ge dygnet minst 48 timmar.

Åt helvete, livet. För det leker inte med mig i allafall. Just nu prövar det mig.

Så är hösten på väg, kvällarna blir mörkare, det regnar o blåser mer och sommar(lovet) är slut. Back to school again.
Har ändå hunnit en del denna sommaren. Dock inte mitt restarbete. Suck...
Har hoppet igen om o må bra men just nu står jag bara stilla o stampar o kommer varken framåt eller bakåt i utvecklingen.

Charlie o Tarzan, underbara busungar. Nu har ni fått ett nytt hem.,

Vi hörs igen snart kanskè?

Älskling, håll ut...